.

vaknade vid 4 tiden på natten och hade en hemsk magkänsla. tittade på telefonen...02:29 sms från alex "Hej vännen, skicka ett sms när du är vaken så ringer jag då.."

 

Åh nej jag visste precis vad som hänt, jag vågade inte men var bara tvungen att gå ut på facebook. Det kunde inte vara så... Att där behöva läsa saker som "vila i frid" "jag fattar inte att du är borta" "Nej Mimmi Nej" var nog det värsta som hänt mig.

Va? Vad när? Vad har hänt? Tårarna forsade fram, i min ensamhet låg jag bara och grät och grät, Jag kunde inte ligga kvar, gick upp och vankade av och an. fram och tillbaka med tårarna rinnandes nedför kinderna. Vid kvart i sex kunde jag sansa mig och ringa Alex.  

 

Jag vill inte skriva mer om vad som hänt men det var inte hennes egna val.

Jag gick till jobbet den dagen men hann bara dit innan jag började gråta om och om igen. Åkte hem efter halva dagen...orkade ville inte prata eller träffa någon. Jag ville bara vara själv. Sofi var hemma med mig den dagen men vi pratade inte så mycket, att hon bara var där räckte...evigt tacksam för att jag har henne!

 

Alex och Emma kom förbi på kvällen. Vi pratade minnen, skrattade, grät, kramades och bara var tillsammans. Så glad att vi sågs fast jag egentligen inte alls ville.

 

Nästkommande dagar jobbade jag fast som i ett vakuum. Grät för minsta grej, allt runt omkring påminde mig om Mimmi. Detta var helt klart den hittills värsta dagen i mitt liv.