.

-blir man tagen för given?, att man alltid ska finnas tillgänglig, stanna, hjälpa och ställa upp?-

man håller huvudet uppe. "ja visst!" "absolut!", "självklart ställer jag upp!".....men man får inget tillbaka. man lägger på sitt allra snällaste leende och spelar med trots att en röst i huvudet säger NEEEEEEEEEJ!! innerst inne så orkar man inte, man vill bara skrika och gråta, säga emot och visa vad man tycker och säga att jag vill inte...hjälp mig i stället vägled mig och peppa mig att fortsätta! för ibland vill man bara försvinna och se vad som skulle hända...skulle det märkas?
jag är så trött på det här...är det värt det? jag vet fan inte.


självklart så I vissa fall skulle jag göra det, för de som står mig närmast så skulle jag aldrig vika undan. Jag skulle ALLTID lyssna, finnas och stötta dem till 100% oavsett. och jag vet vilka jag kan lita på och stödja mig emot här i livet. dom personerna vet om det också och NI ÄR GULD.

men det är inte riktigt samma sak

träning om cirkus en timme......jippie!

/ sara jansson